Alexander Stagnell

Bloomsbury Academic

Rhetorica Scandinavica 20(74) s. 55-71 Doi: https://doi.org/10.52610/rhs.v20i74.59

Texten ämnar undersöka vad Barbara Cassins omläsning av striden mellan filosoferna och sofisterna har för konsekvenser för den samtida förståelsen av kopplingen mellan Retoriken och det politiska. Via hennes kritik av Platon och Aristoteles utreds därmed effekterna av att konflikten mellan sofistik och filosofi inte främst rör kunskapen (epistemologi/doxologi) utan varat (ontologi/logologi). Med hjälp av begrepp från Lacans ­psykoanalys skrivs sedan grunden för vad ett logologiskt förhållningssätt till det politiska kan innebära fram.

Shadows in the Cave. Revisiting Rosengren's Doxology. s. 277-295 Doi: https://doi.org/10.52610/gomx2908

Rhetorica Scandinavica 24(81) s. 48-64 Doi: https://doi.org/10.52610/rhs.v24i81.21

Retoriken och diplomatin delar något vi kan kalla representationens problem och som springer ur svårigheterna att någonsin på ett korrekt sätt representera någonting. Föreliggande artikel tar sig an detta gemensamma problem genom att undersöka de olika lösningar som erbjudits genom historien, något som tar oss från Platons och Aristoteles kritik av sofisterna, via Demosthenes och Aeschines ansträngningar att mäkla fred med Filip den II av Makedonien, till Rousseau, Kant och det samtida studiet av diplomatisk retorik. I Kants idé om den eviga freden och Perlmans begrepp om det universella auditoriet finner vi också något som framstår som modernitetens svar på detta antika problem, accepterandet av vad vi med Hegel skulle kunna kalla språkets och fredens dåliga oändlighet. Slut ligen diskuterar artikeln Lacans förståelse av diplomaten som representant och de möjligheter som erbjuds att undkomma den oändliga dialektiken mellan försöket och dess misslyckande.

S: Journal of the Circle for Lacanian Ideology Critique 13 s. 46-62

Res Cogitans 15(1) s. 42-42 Doi: https://doi.org/10.7146/rc.15132022

I de avslutande styckena av ”L’Étourdit”, ursprungligen en föreläsning framförd vid femtioårsjubileet av l’Hôpital Henri-Rousselle i Paris 1972 och sedan publicerad året därpå i Scilicet, plockar Lacan på nytt upp Demokritos atomism. Genom att återvända till denna lära, som tidigare diskuterats vid en av föreläsningarna i det elfte seminariet, öppnar Lacan inte bara frågan om negativiteten, om varat och intet och hur vi går från intet och varat via blivandet till något, det vill säga frågan om ontologin och dess genesis, utan minst lika mycket ställer han frågan om det omedvetna och repetitionen. Upprepandet av Demokritos atomism, problemet som rör den och mēden, pekar därmed ut ett fundamentalt problem för psykoanalysen. Och i den mån ”L’Étourdit” i sig utgör en vändning, det vill säga att texten har funktionen av såväl en sammanfattning av Lacans arbete fram till 1972 som ett avstamp mot framtiden, är det mot de frågor som hemsökt Lacan i relation till formulerandet av de fyra diskurserna som tagit sin början tre år tidigare som den riktar sig. Det faktum att frågan om subjektets tal, och att det som sägs förblir dolt bakom det som hörs och förstås i det sagda, och den relaterade frågan om hur diskursen kan nå bortom sig själv, eller att, som Lacan uttrycker det, ”Demokritos nämligen gör oss till en gåva från [de] ατομος, från det radikalt reella” (2001 [1973]): 494), får sin upplösning just i Demokritos atomism bör peka ut den centrala, och samtidigt tvetydiga, position denna teori får i psykoanalysens mest centrala formuleringar av det omedvetna och begäret.

Philosophy & Rhetoric 53(2) s. 134-156 Doi: https://doi.org/10.5325/philrhet.53.2.0134

This article approaches the problem of post-truth and the opposition between philosophical dialectics and sophistic rhetoric. The antagonism is addressed through a reading of Žižek's depiction of the ongoing discussion between Alain Badiou and Barbara Cassin, the “new version of the ancient dialogue between Plato and the sophists,” as stained by sexual difference, and the dialectics between Parmenides and Gorgias. The article argues that only through acknowledging the inescapable failure of these sides to ever establish a complete totality are we capable of overcoming the antagonism that resides at their core, thus making a dialectical sophistics, on the basis of Žižek's thought, possible. Thus, only by taking the path through post-truth can we attempt to reach the disavowed core of truth that haunts every failed system.

Routledge

Crisis and Critique 7(1) s. 194-213 Doi: https://www.crisiscritique.org/storage/app/media/2020-01-13/stagnell.pdf

Förledd och förtjust: Andra generationens retorikvetare tar ordet s. 73-85 Doi: https://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:805811/FULLTEXT01.pdf

Södertörns högskola Doi: https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:857004/FULLTEXT01.pdf

Sedan antiken har retoriken anklagats för att vara en omoralisk konst som endast bryr sig om framgång, helt utan hänsyn till det sanna eller det goda. Än idag, mer än tvåtusen år efter Platons förkastelsedom, saknar retorikvetenskapen en ingående diskussion kring frågan om retorikens etik. Bokens första del är en genomgång av de antika retorikernas och sofisternas svar på Platons kritik, samt en undersökning av hur den samtida handbokslitteraturen i Skandinavien hanterar frågan. I den andra delen erbjuder författaren sitt eget svar på frågan om retorikens förhållande till etik.